Tjejen med bling.

2006 när jag och min familj åkte på semster i libanon blev det krig. Vi hade inte varit där på flera år minst sagt 5 år. Första veckorna var helt underbara, träffade släkten, badade helt enkelt njöt av den underbara värmen och familj.

12 juli 06 på min lille brors födelsedag hörde vi bomber. På nyheterna hörde vi att israel skulle bomba sönder oss. på grund av hisbollah. Från den dagen bombades hus efter hus efter hus. Vi bodde i ett kristet ställe, så det var inte så farilgt än så länge. Vi hade egentligen 2 månader kvar på resan. Så vi tänkte åka hem tidigare. Vi packade kläderna och allt. Men den dagen bombade dom flygplatsen. Så vi kom ingenstans.

Alla broar, alla vägar var bombade. Så vi kunde inte fly någonstans. Tillslut hörde vi att det fanns en väg kvar att åka på till huvudstaden. Vi tog våra väskor, familj och släkt och begav oss av. Det tog flera timmar för att vi var tvungna att åka runt hela libanon för att komma fram. Väl framme bodde vi gömda i en gammal skrutten lägenhet.

i flera veckor var vi i lägenheten. Till slut orkade vi inte mer, husen skakade, maten tog slut, bensin fanns inte åt någon längre. Så vi ringde ambasaden i sverige och berättade att vi är hur många svenska medborgare som är fast.

Vi väntade en vecka och dom ringde upp igen, dom berättade att dom ska snacka med israels president och att dom ska släppa alla svenska medborgare. Dom fick tillstånd och alla svennar samlades i ett hotel. från det hotellet skulle vi ta oss till en båt som skulle föra oss till cypern ( hela resan var gratis,)

folk bråkade om vilka som skulle med först på bussarna. Men inte konstigt dom bombade runt det hotellet. Eftersom det var pappa som ringde så stog han och ropade upp vilka som fick åka först. folk svimmade hit och dit, barn grät i floder och det var en gammling som dog för all bråk och stress.

Väl framme på båten fick vi från klockan 2 till klockan 7 på kvällen satt vi i den hemska båten ( lastfartyg). Myggorna omringade oss och ingen hade mat. När vi väl började åka så vaktades vi av israeliska soldater hela vägen till cypern. Hemskt var det! 

Dom bjöd på lite mat som låg i en burk, folk fick slänga sig på maten för det räckte inte åt någon. ( nu vet jag hur det känns för dom som inte får mat, för dom som bråkar om mat och svälter) iaf, vi fick heller inga rum att sova i. Utan vi fick ligga på marken. Hälften av alla som åkte med var gravida, gammla eller väldigt sjuka. Ingen fick rum. hemskt var det!

När vi väl var framme i cypern blev vi mer omhändertagna av befolkningen, vi fick mat och som tur var fick min familj och jag åka i första flyget till stockholm tack för att pappa hjälpte till med allt.

så hela våran resa gick förgäves och det ni kan tänka er att springa runt från hus till hus, männsikor ligger döda på marken och barn gråter för att dom miste någon eller att dom bombades, det fanns barn som inte hade några armar eller ben kvar. hemskt att se verkligen.

Det är något jag alltid kommer komma ihåg men som man vill glömma direkt. Nu vet ni hur jag hade det sommaren 2006.

/ peace