Tjejen med bling.

Jag saknar verkligen handbollen. Jag vet inte varför jag slutade?
För att den senaste tiden spelade dåligt? För att jag inte utvecklades mer? eller för att mitt lag sög?
Jag ångrar som fan att jag slutade, och jag vet att det inte är försent att börja igen.
Men har jag mod till det?
Spelade handboll i 11 år. Sen jag varit liten har jag alltid velat att bli handbollsproff. Spela i landslaget.
Varför ändrades mina tankar helt plötsligt? Jag var så säker på vad jag ville.
Hade sökt handbollsgymnasium, väntade på svaret i flera veckor. Det kändes som om det tog flera år.
Men efter den sista matchen jag spelade? Hade jag inte ork kvar.
Tankar for i huvudet på mig. 
" Jag vill inte spela längre. Det gick så dåligt för mig? Går aldrig bra för mig längre."
Jag hörde också en röst inom mig. Marie sluta spela.
Om jag inte lyssnat på rösten inom mig. Om jag testat några träningar innan jag bestämde mig.
Jag tror jag vet varför jag tänkte så, varför jag var så svag.
Det hade hänt så mycket den senaste tiden. Svek hit och dit, Kompisar kom och gick.
Det kändes som att allt gick åt helvete.
Nästa gång jag ska bestämma något viktigt för mig, ska jag räkna till hundra, till tusen.
Jag ska tänka är det här viktigt för mig. Vill jag verkligen göra det.